Efter jag läste bloggen jag skrev om i förra inlägget så kom typ 1000000000tankar upp i mitt huvud.. Detta inlägg kommer framför allt handla om min förstfödda son Vincent
Jag bor ju i den lilla hålan varberg där ALLA (även jag vissa gånger..) bryr sig å lägger sig saker dem kanske inte borde eller har med att göra alls...
Min äldsta son Vincent bor hos sin pappa sedan november-02 å tänkte skriva lite om det eftersom folk fortfarande pratar och spekulerar och antar felaktiga saker om det.... det finns säkert flera av mina läsare som kommer tänka :hur kan du skriva det här sånt har ingen annan att göra med osv osv..Men JAG vill skriva om det....
Det hela började sommaren 02 då jag plötsligt blev väldigt deprimerad,det hände mycket i mitt liv å en dag brast allt. min mamma såg nog en del varnings signaler å bad mig kontakta vårdcentralen för att eventuellt få anti depressiv medicin. vilket jag oxå fick och en remiss till vuxenpsykiatriska mottagningen,läkaren sa det kan ta 1-2år!!! innan jag kunde få tid dit.. jag mådde sämre å sämre å bad om hjälp men fick ingen..
Vincent blev hämtad av sin farmor på fredagen å tanken va att han skulle komma hem på söndagen precis som alltid.. Men det blev aldrig så. Jag mådde så dåligt på lördagen å tänkte vincent kommer få det bättre utan mig å gjorde nåt jag aldrig kommer förlåta mig själv för.. jag låste in mig på toa framför min s.k bästa vän som senare visade sitt rätta jag genom att gå bakom ryggen på mig... och stoppade i mig runt 100 tabletter..jag minns inte så mycket mer än att jag gapa skrek å grät å framför allt skämdes. min mamma kom dit, ambulans mm mm... KAOS... jag blev inlagd på psyk, där sa läkaren: du får vila upp dig 4-5dagar å få en ny medicin sen får du åka hem.. den vändan var jag där 12veckor (åkte in å ut på psyk fram till 0406).. psykvården är enl lag skyldig att anmäla en sådan händelse till soc när barn finns med i bilden.. så en dag skulle dem komma å prata med mig.. min ända tanke va: ni får aldrig ta vincent ifrån mig... men samtidigt som jag öppnade dörren in till rummet där dem satt tänkte jag om.. Jag gjorde mitt livs allra svåraste å värsta men ändå det bästa valet någonsinn...Minns inte mest från mötet men sa nåt i stil med att:kan Vincents farmor&farfar låta vincent bo hos sig tills jag e på benen igen så är det det som är det bästa för vincent för just nu är inte jag så stark så jag kan ge han det allra bästa vilket han självklart ska ha... å tack gode gud för att dem kunde å ville ha vincent boeende hos sig. Jag får fortfarande höra massa skit om detta,folk undrar hur fan jag kunde "ge" bort mitt barn mednas andra går runt å säger att han blev tagen ifrån mig vilket inte alls är sant för det va mitt beslut att det var det bästa för hans skull..Jag ville bara hans bästa.. självklart är det inget jag e glad över att det blev så, men hade jag inte tagit det beslutet kanske jag aldrig hade kunnat vara en 100%ig bra mamma å han hade säkert inte haft det så lätt.. Hade jag kunnat välja hade jag ju valt att må bra å att vi hade haft det helt underbart men så blev det inte.. Jag är faktiskt stolt över att jag tog mitt förnuft till fånga för hans skull för vilken mamma vill erkänna att man inte är det bästa för sitt barn?? ingen helst... under alla år har folk frågat när ska du ta "hem" vincent å varför har du inte han mer osv osv osv... För det första är hans hem hos sin pappa där han har det allra bäst nu,det hade inte vart rättvisst mot honom att rycka han från den trygga miljö dem låtit han växa upp i med fasta rutiner,bra ekonomi å framför allt villkorslös kärlek till att ta hem han till mig som då knappt hade koll på vem jag själv var,levde på soc å hade inte en ända rutin i mitt liv ungefär..
Nu har jag vart skadefri,medicin fri å inte vart inlagd en ända gång på psyk sen april-06.. jag har tagit tag i mitt liv,växt som människa å blivit tvåbarnsmor.. i början av graviditeten kände jag mycket skuld å ångest att det kändes inte snällt mot vincent att skaffa ett barn till när han inte ens bor hos mig men då fick jag tänka om å fråga mig själv vart har han det bäst?? Självklart önskar jag han kunde vara här mer än en dag i veckan men som läget är JUST NU finns det varken tid lr utrymme för det..han har skola å sina vänner å sitt liv på läjet hos sin pappa å jag har accepterat det så varför kan inte ni andra fördomsfulla människor oxå göra det å sluta snacka om att vincent är omhändertagen, att jag inte vill&får ha han osv.. det handlar inte det minsta om min egna vilja utan vad som är det bästa för han för mina barn är enbart värt det som är allra bäst för dem... å alla gånger är det inte självklart eller bäst för ett barn hos sin mamma... vi lever på 2000talet där det pratas så mycket om jämställdhet så varför skulle det vara mer konstigt om ett barn bor hos sin pappa än hos sin mamma???
Jag bor ju i den lilla hålan varberg där ALLA (även jag vissa gånger..) bryr sig å lägger sig saker dem kanske inte borde eller har med att göra alls...
Min äldsta son Vincent bor hos sin pappa sedan november-02 å tänkte skriva lite om det eftersom folk fortfarande pratar och spekulerar och antar felaktiga saker om det.... det finns säkert flera av mina läsare som kommer tänka :hur kan du skriva det här sånt har ingen annan att göra med osv osv..Men JAG vill skriva om det....
Det hela började sommaren 02 då jag plötsligt blev väldigt deprimerad,det hände mycket i mitt liv å en dag brast allt. min mamma såg nog en del varnings signaler å bad mig kontakta vårdcentralen för att eventuellt få anti depressiv medicin. vilket jag oxå fick och en remiss till vuxenpsykiatriska mottagningen,läkaren sa det kan ta 1-2år!!! innan jag kunde få tid dit.. jag mådde sämre å sämre å bad om hjälp men fick ingen..
Vincent blev hämtad av sin farmor på fredagen å tanken va att han skulle komma hem på söndagen precis som alltid.. Men det blev aldrig så. Jag mådde så dåligt på lördagen å tänkte vincent kommer få det bättre utan mig å gjorde nåt jag aldrig kommer förlåta mig själv för.. jag låste in mig på toa framför min s.k bästa vän som senare visade sitt rätta jag genom att gå bakom ryggen på mig... och stoppade i mig runt 100 tabletter..jag minns inte så mycket mer än att jag gapa skrek å grät å framför allt skämdes. min mamma kom dit, ambulans mm mm... KAOS... jag blev inlagd på psyk, där sa läkaren: du får vila upp dig 4-5dagar å få en ny medicin sen får du åka hem.. den vändan var jag där 12veckor (åkte in å ut på psyk fram till 0406).. psykvården är enl lag skyldig att anmäla en sådan händelse till soc när barn finns med i bilden.. så en dag skulle dem komma å prata med mig.. min ända tanke va: ni får aldrig ta vincent ifrån mig... men samtidigt som jag öppnade dörren in till rummet där dem satt tänkte jag om.. Jag gjorde mitt livs allra svåraste å värsta men ändå det bästa valet någonsinn...Minns inte mest från mötet men sa nåt i stil med att:kan Vincents farmor&farfar låta vincent bo hos sig tills jag e på benen igen så är det det som är det bästa för vincent för just nu är inte jag så stark så jag kan ge han det allra bästa vilket han självklart ska ha... å tack gode gud för att dem kunde å ville ha vincent boeende hos sig. Jag får fortfarande höra massa skit om detta,folk undrar hur fan jag kunde "ge" bort mitt barn mednas andra går runt å säger att han blev tagen ifrån mig vilket inte alls är sant för det va mitt beslut att det var det bästa för hans skull..Jag ville bara hans bästa.. självklart är det inget jag e glad över att det blev så, men hade jag inte tagit det beslutet kanske jag aldrig hade kunnat vara en 100%ig bra mamma å han hade säkert inte haft det så lätt.. Hade jag kunnat välja hade jag ju valt att må bra å att vi hade haft det helt underbart men så blev det inte.. Jag är faktiskt stolt över att jag tog mitt förnuft till fånga för hans skull för vilken mamma vill erkänna att man inte är det bästa för sitt barn?? ingen helst... under alla år har folk frågat när ska du ta "hem" vincent å varför har du inte han mer osv osv osv... För det första är hans hem hos sin pappa där han har det allra bäst nu,det hade inte vart rättvisst mot honom att rycka han från den trygga miljö dem låtit han växa upp i med fasta rutiner,bra ekonomi å framför allt villkorslös kärlek till att ta hem han till mig som då knappt hade koll på vem jag själv var,levde på soc å hade inte en ända rutin i mitt liv ungefär..
Nu har jag vart skadefri,medicin fri å inte vart inlagd en ända gång på psyk sen april-06.. jag har tagit tag i mitt liv,växt som människa å blivit tvåbarnsmor.. i början av graviditeten kände jag mycket skuld å ångest att det kändes inte snällt mot vincent att skaffa ett barn till när han inte ens bor hos mig men då fick jag tänka om å fråga mig själv vart har han det bäst?? Självklart önskar jag han kunde vara här mer än en dag i veckan men som läget är JUST NU finns det varken tid lr utrymme för det..han har skola å sina vänner å sitt liv på läjet hos sin pappa å jag har accepterat det så varför kan inte ni andra fördomsfulla människor oxå göra det å sluta snacka om att vincent är omhändertagen, att jag inte vill&får ha han osv.. det handlar inte det minsta om min egna vilja utan vad som är det bästa för han för mina barn är enbart värt det som är allra bäst för dem... å alla gånger är det inte självklart eller bäst för ett barn hos sin mamma... vi lever på 2000talet där det pratas så mycket om jämställdhet så varför skulle det vara mer konstigt om ett barn bor hos sin pappa än hos sin mamma???
Mina barn är mitt allt så är det å så förblir det<3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar